Jag kan inte längre existera normalt
Ena dan är ej den andra lik
Och jag har försökt att ignorera dej totalt
Även om jag vet du är unik

Känslorna som brinner är plågor för mej
Och ändå vill jag hålla dej kvar
Även om jag känner en längtan till dej
Frågar jag och kräver ett svar

E' de' det här du kallar kärlek?
Vill jag inte längre va' med
E' de' det här du kallar känslor?
Är det inte någon ide?

Allting som du gör är koncentrerat till mej
Du har blivit någon sorts mani
Och jag har så lätt att fascineras av dej
Du är kärlekens reguladetri

Och varje gång du ler
Så händer det nånting
Jag bönar och jag ber
Men inget under sker

Det är en jobbig tid just nu. Det är en massa känslor och obesvarade frågor. Jag vågar inte fråga heller, för jag är livrädd för alla hemska svar.

Allting är som vanligt, men ingenting är som förr. Det stämmer. Allt det som händer omkring mig gör att jag tvivlar på det här, och det gör mig rädd. Jag kan inte tänka mig ett liv utan det jag har nu! Samtidigt så är det lika bra att förbereda sig för det värsta.

Det har varit många jobbiga kvällar ett par dagar här. Känslarna har bubblat upp i mig och förvandlats till salta tårar som rinner istället. Jag är känslig, det har jag alltid varit. Och det har aldrig varit så att jag givit upp hoppet, och det kommer jag aldrig att göra heller. Jag är sån att om jag har bestämt mig för något, så blir det så. Det får kosta vad det vill, både känslomässigt och allt det andra.

Jag saknar, jag längtar. Jag vill ha allt det där som en gång fanns.

Tänk om du kunde ta mig i din famn och säga "det ordnar sig".