Enda sedan jag var 5 år, när lillasyster föddes, så har jag varit "pappas flicka". Eftersom min syster var så mammig och krävande, så var det alltid jag och pappa som var ute och åkte motorcykel, åkte runt i bilen och stannade lite överallt för att äta glass, åkte till Norge till våra släktingar och hälsade på, åkte till stockholm till gudfar och gick på skansen, grönalund, cosmonova.. allt. Jag är pappas flicka och jag kommer alltid att vara det.

Jag älskar min mamma, mer än allt i hela vida världen. Hon är den bästa mamman som finns, jag kan vända mig till henne när det gäller allt och hon finns där för mig vad det än gäller. Jag har ringt henne mitt i nätterna för att jag inte kunnat sova, varit ledsen eller annat.

Men..

i övrigt så är jag pappas flicka. Det är honom jag vänder mig till, för att det är en rutin, det är något som alltid har varit så! Vi är så mycket mera lika, vi är som ying & yang. Det är en trygghet!

Vi kan vara hur långt ifrån varandra som helst och ändå veta vart vi har varandra. Precis som det ska vara.

Min pappa, Ronny, han är min bästa vän!

Igår, idag, imorgon och föralltid.